Att flagga för att en blogg ska innehålla reflektioner kräver sin man – eller kvinna. När jag nu sitter med morgonkaffet och funderar över vad jag lärde mig i går, vilka erfarenheter drog jag ur de samtal jag hade och inte minst ur de som inte ens blev av. Vad fick jag med mig? Eller kanske då snarare, vad väljer jag att ta med i framåt?

Så upptäcker jag åter vad oerhört nyttigt det är för mig att ha den tiden för absolut just inget annat, än att fundera över vad jag lärde. Och inte enbart fundera och låta tankarna strömma fritt. Att vara i mitt tankeflow och sedan behöva formulera det, för mig själv? För någon annan? Och nu är ju bloggen offentlig så jag får också lust att dela nåt som inte bara var nyttigt för mig utan kanske också kan förflytta någon annan tanke, nån annanstans, hos någon annan. Jag känner minst en person som jag vet redan gör detta, och läser hon nu detta så ler hon helt säkert med hela sitt system, och lite till 🙂

Och i dessa tankar och reflektioner dyker nåt helt annat upp än jag först trodde skulle bli dagens tema.

Jag tänker att vi lever i ett stort pussel, med en oändlig massa blå himmelsbitar i olika nyanser. Vid en första anblick ser de precis likadana ut, och emellanåt helt omöjliga att skilja åt. Tänker att, kanske är det först när man väljer att närma sig bit för bit, lyfta upp, känna på, titta på, smaka på -som man verkligen kan upptäcka hur olika de är i all sin likhet. Samtidigt utan att tappa överblick över alla mina prövade och oprövade bitar. Jag reflekterar över kommentarer från den mentorutbildning jag var på i måndags då många sa att “alla är olika”, “alla har olika behov”, “alla samtal är nya” och min reflektion då, och ännu mer nu är, att det ändå inte är så. Det är inte hela sanningen och framför allt inte hela tiden. Självklart är vi alla olika och “unika” – på ett plan. Men ändå inte. Vi är så oändligt mycket mer lika än vi många gånger kanske vill tro. Att i en förändringsprocess till exempel hålla fram olikheterna som främsta egenskap tänker jag möjligen kan bli ett betydande hinder. Att faktiskt tro att de pusselbitar jag har framför mig egentligen kommer från olika askar. Och anta att det är sant! Och välja att det är sant! Det kommer att styra mitt eget och andras beteende.

I mitt perspektiv är vi oerhört lika. Vi har i grunden alla samma hjärna! Eller alltså inte en och samma hjärna, men ni fattar. Filtret som allt ska processas igenom är lika. Strukturen är densamma. Hjärnans delar är de samma, och de har samma uppgift hos var och en av oss. Att hantera språk, att hantera förhandling och värdegrund, att hantera strömmen av information som kommer inifrån.  Och allt annat som sker varesig vi egentligen vill eller inte. Medvetet och inte minst omedvetet. Och förstår vi det kan vi möjligen förstå varandra lite bättre. Vi har i många avseenden samma behov. Många vill samma, men hittar inte dit, har gått vilse, trasslat in sig och kanske kliver omkring i egna gamla hjulspår, eller värre, i någon annans gamla hjulspår.

Så vilken pusselbit väljer du att titta närmare på, och är den vackert blå just idag?