Jag har några celler på vift…
Jag tänker att det händer något speciellt när en av de som står dig närmast är långt ifrån. Inte längre nära fysiskt. Du kan inte visa med en blick vad du tänker. Inte kan en energirik aura smitta över till nån som behöver. Och inte kan heller du själv, instinktivt få känna av, alla de strömningar som flödar ut ,från den som är en del av dig.
Jag tänker att det då händer nåt speciellt.
När den kärlek och omtanke du känner hamnar i cyberrymden och väntar på att mottagaren är påkopplad. Att det finns ett bredband, ett wifi som är på, att det som bara ska vara där och fungera, just är där och fungerar, som det ska.
Jag tänker att det händer nåt speciellt i dina celler. När de celler som en gång var ett med dina skapas och omskapas. Fortfarande ett med dina och ändå så sina egna, som de ändå var från den första sekunden. När de fortfarande växer till något unikt och fantastiskt. När varje nytt steg tar cellerna utanför dig till något speciellt, något helt eget!
Jag tänker att det händer nåt speciellt när det finns celler i världen som är dina. När det finns celler i världen som är mina. När vi både delar och inte delar det som sker. När vi samtidig är en del av varandras verklighet och ändå långt ifrån.
Jag tänker att det är speciellt att sända kärlek ut i universum som skall landa i ett hjärta och i ett speciellt mottagande medvetande. Och att det händer nåt speciellt när du vet att det landat.
När ni som en gång var ett – emellanåt – är ett igen. När ni delar en stund av glädje. Delar en stund av oro. Delar en stund av sorg. Och en gemensam glädje och förhoppning igen.
Jag tänker att det är speciellt att alltid vara tillsammans och ändå inte alls.
Att din lycka är min! Att din lycka blir min! Och sorgen som delas blir delad.
Tänker att jag är glad och tacksam att vi är samma och framför allt – att jag fick dela mina celler med dig.