Lediga dagar skapar lediga tillstånd!

En del som känner mig lite tror att jag alltid har nåt på gång, att det alltid händer nåt, att jag alltid är på väg. Och på en nivå är det nog sant. Jag har en drivkraft som förflyttar mig – om än ibland mer i tanke och tillstånd än något annat. Lediga dagar är jag grym på att vara ledig. Helt otroligt duktig faktiskt på att göra just ingenting. Jobba hårt – vila “hårt”.

Det som blivit alltmer viktigt för mig är just att veta vad som är vila för just mig just idag. Någon dag är det att formligen krypa upp i soffan och läsa en efterlängtad bok. En annan dag är det att sitta i solen, blunda och njuta av solens värmande strålar och tanka in alla d-vitaminer jag kan. Andra dagar kan det vara att sätta fingrarna i jorden, att lyssna på musik, att träna, att laga mat…. Det kan verkligen vara precis vad som helst.

Utan förmågan att lyssna på mina egna ja- och nej signaler skulle det vara svårt. Svårt att veta vad som ska till för att skapa rätt tillstånd. Att lyssna, tolka signalerna, kanske bryta mönstret och göra det som är rätt och passande. Och ibland kan det vara så att man kan behöva hjälp att komma på rätt spår igen.

Får mig att tänka på en kväll för ett par veckor sedan. Jag körde på motorvägen, helt ensam. Inte en bil i sikte, vare sig framför eller bakom. Efter en stund ser jag lyktor i backspegeln, riktigt bra ljus, vilket är vanligt på landet där jag bor. Och jag tänker inte mer på det. Efter en väldigt kort stund kommer bilen ikapp mig, och jag väntar att den ska köra om mig…. Så kör de istället upp bredvid mig, och jag upplever mig lite provocerad och ett visst obehag för att de inte kör om utan ligger precis sidledes. Jag kastar ett öga åt sidan och ser en polisbil, bromsar instinktivt lite och tittar på hastighetsmätaren. Funderar på hur snabbt jag egentligen körde.

Jag hade uppenbarligen inte koll på mitt eget tempo. Men här kom någon som vänligt men bestämt visade att – det hade han! Han lade sig bredvid mig en stund för att vara säker på att jag förstått situationen. Och så för att hjälpa mig till rätta. För att ge mig en fingervisning om vilken hastighet som verkligen gällde, valde han att lägga sig precis framför och köra i exakt 90 i några kilometer. Tänk vad snabbt någon kan bryta ditt mönster, ge dig en förståelse för vad som sker och sedan snabbt visa dig in på rätt spår igen.Tack polisen! Det dröjer nog innan jag kör för fort igen.

Och det tänkte jag på nu, att igår  lärde jag mig igen att det är dumt att springa snabbt när systemet är lite slitet och behöver vila. Och bestämmer mig för att fortsätta njuta solen en stund till. Tack Universum