I går lärde jag mig massa saker – igen. Jag påmindes alltså om sånt jag redan lärt när det presenterades för mig än en gång.

Allt inom ramen för ”lära gamla hundar att sitta” principen. Tänk så ofta gemene man tänker att det faktiskt inte går att förändra vare sig själv, eget beteende, eller gud förbjude – någon annan! Men se – det går ju visst! Vad är det annars vi sysslar med när vi uppfostrar våra barn, hjälper en ny kollega tillrätta på jobbet eller visar runt på gymet? Det är klart att det går. Förutsatt att den inblandade parten vill förstås. Men det slog mig för inte alls länge sen hur ”ilurade” unga kvinnor har blivit sedan urminnes tider; ”det är ingen idé, du kommer aldrig att få honom att ändra på sig”. Sen kanske rådet är fantastiskt förståndigt ur en massa olika aspekter. Men just denna är nog inte riktigt sann.

Igår undvek jag en konflikt. Inte ensam förstås. Vi var två som hjälptes åt att slippa en massa elände. Jag ska försöka att berätta kort utan att berätta detaljerna. En person som jag har ett samarbete med kände sig förbisedd av mig och upplevde sig överflödig i sammanhanget. Tack och lov berättade hon det, vilket ju är steg 1 för att undvika elände. Mitt problem var att hen samtidigt citerade mig, men något jag inte alls hade skrivit. Men det hade uppfattats på ett visst sätt. Jag skrev ett förtydligande och bad om ursäkt om det hade landat fel och berättade om vad som var min avsikt, och ännu viktigare, vad min avsikt inte hade varit. I svaret fick jag några rader om vad hen upplevde OCH vad jag upplevde. Detta blev ju till ett nytt problem för mig. Min vän skrev bl.a att det var synd att jag hade missuppfattat etc. Och så lade hen några nya ord i min mun. Problemet nu var ju verkligen att det inte stämde över huvud taget. Ridå! Vi bestämde att pratas vid face-to-face samma kväll. Det är ju helt fantastiskt vilken nytta det kan göra att veta hur en diskussion ska tas. Inga ”men jag sa ju”, ”du menade” etc etc. Ingen never ending story som bäddar för framtida strul. Så enkelt det blev. Två meningar. Två klargöranden med basen i att jag tar ansvar för mina ord och handlingar och du för dina. Jag tycker si, fast du valde att tro att jag tyckte så. Så redde vi ut den ännu inte igångsatta snöbollsrullningen på några minuter. End of story!

Så till den insikten som VERKLIGEN drabbade mig i går. Jag satt och åt lunch och hade ett spännande samtal med en person som står mig nära. Det visade sig att det händer en himla massa spännande saker i denna personens liv just nu. Det bara rullar på. Och medan jag lyssnar så har jag ett varnings finger som jag tänker att höja; ni vet – allt har ett pris, och hur kommer motprestationen att se ut. Så slår det mig i samma sekund som jag tänker ”There is no such thing as a free lunch” – att tänk om det ju faktiskt inte är sant! Så det är det som kommer ur min mun. Tänk om det visst är så att det finns fria luncher. Tänk om det är så att man inte alls kommer att stå i skuld för tid och evighet. Tänk om det är så att man redan har betalat, nån annan gång, nån annanstans?! Jag ser mig själv som en rimligt generös person, med känslor, kärlek, idéer, tankar och mina surt förvärvade kronor. Och jag tänker att det är ju en dum sanning att köpa in sig på att andra som har mer av nåt eller allt, skulle fungera annorlunda än jag. Se på Bill Gates. Han delar gärna med sig – för att han kan – inte för att nån ska betala tillbaka tänker jag

Så istället för att lyfta det där varnande fingret gratulerade jag till allt spännande som bara dyker upp precis när hen behöver det som mest. Jag visste det ju redan – men orden fullkomligt strålade i huvudet på mig! There are free lunches – and more. Och om det verkar för bra för att vara sant – kanske du helt enkelt har tur eller har förtjänat det!

Och än en gång blev det tydligt att det vi väljer att tro är sant, de antaganden vi väljer, den tro vi har, de generaliseringarna vi accepterar de kommer otvetydigt att styra vårt beteende. I en eller annan riktning.

Nästa lunch bjuder jag på!