För några veckor sedan skulle jag föreläsa och undervisa en gäng ”grabbar”, män som nog på många sätt oavsett sin ålder betraktar sig själva som grabbar.

Inför varje tillfälle vill jag gärna hitta exempel, berättelser eller metaforer som kan göra skillnad för just dem. Något som tydliggör det budskap som för tillfället ska förmedlas. Något som ger mening och gör det verkligt.

Det är sällan så att jag behöver leta särskilt aktivt, det dyker upp som på beställning, just det som ska till.

Innan just detta tillfälle tittade jag på tv kvällen innan, och det var en dokumentär om ett NHL lag inför och under en match. Inte för att jag har så mycket fördomar att just mina grabbart endast skulle se hockey och inte fatta andra metaforer, det var bara att det var passande (och jag använder berättelsen till andra efteråt)

När jag ser programmet slås jag av ett fenomen som jag har sett många, många gånger förr, basket, handboll – på vilken vilken match som helst.

Coachen väljer att ta en time-out och samlar grabbarna runt sig för att peppa dem och få dem på banan. I detta fall satt de i omklädningsrummet mellan två perioder och tränaren berättade vad de skulle göra. ”Sätt press mot mål, lägg pucken i kassen bla bla bla” – och jag tänker; Vet de inte redan att det är det som ska till för att de ska vinna?

Hela deras uppmärksamhet är riktad nån helt annan stans, de stirrar i taket, pratar med nån annan, stirrar i golvet, totalt utcheckade, fullständigt på inre banor – minimal uppmärksamhet på coachen/tränaren. Och jag tänker att de här grabbarna tjänar miljoners miljoner på att de vet just hur de ska göra för att sätta press och få pucken i mål…

Tänk om coachen istället skulle FRÅGA dem vad som behövs för att göra just det, som de vet att de ska göra. Tänk om det är så för dem, att de redan har svaret i sig själva och att det skulle ge mer mening att de fick berätta själva och ge sina förslag på lösning. Tänk om det är så att vi alla sitter med svaren, men att det ju aldrig är nån som bryr sig om att fråga? Eller lyssna?

Tänk om de som leder skulle sluta säga självklarheter för döva öron, och vända på det! Öppna sina egna sinnen och lyssna till vad andra har att säga!

Tänk om under skulle ske?