Så var det dags igen att få ner ett par rader i min blog. Nu är det påskafton och jag har precis ätit årets första lunch utomhus. En helt perfekt timing, sill och sol – och hade just lite svårare att få in bloggandet i sammanhanget. Men en utmaning är en utmaning. Och ett löfte är ett löfte.
Så vad fick jag med mig av igår…
Det första var faktiskt att det var långfredag. Årets längsta fredag! Eller kanske faktiskt årets absolut lääääääängsta dag. Jag som är 50 plus har ju starka minnen av hur just denna dag var när jag växte upp . Hur radion bara spelade klassisk musik – på den enda kanal som fanns. Hur TV bara visade extra trista svart-vita filmer, om det nu faktiskt egentligen fanns nåt annat. Hur alla biografer var stängda. Hur vi alla skulle ge oss en gemensam påminnelse om Jesus lidande på korset. Det som slog mig var att jag redan när jag slog upp ögonen och klev upp ”visste” att detta skulle bli en extra långsam dag. Och det slog mig hur starka de ankare vi har till dåtid är. Hur oerhört djupt rotat ett tillstånd är, att jag redan innan dagen börjat, fast det gått mer än 40 år, vet att detta är just en stillsam och långsam dag. Att den sedan inte blev just så, eller att ens de senaste årens långfredagar varit så, har inte haft samma kraft. Så nu har jag just bestämt att nästa års dag före påskafton kommer att vara en kortfredag. Den ska få flyta förbi i ett helt annat tempo.
Jag tänker också på ramar. Att kunna sätta ramar. Och att kunna hålla de ramarna som är satta. Både för mig själv och andra. Att vara stark i de besluten som är tagna. Hur de ramar jag står stark i ändå tillfälligt kan svaja till när någon med en annan kraft kommer med sin påverkan. Det som var intressant i detta var att påverkan kom från samma era som mina barndoms långfredagar. En person som har haft stor betydelse för min uppväxt och person. Som av många olika orsaker inte längre har samma inverkan på de beslut jag tar och det liv jag lever. Och som ett eko från en annan tid ,kallade på ett jag, som befunnit sig i en annan tid och ram. Att när det för ett ögonblick snurrar till kunna ta ett annat perspektiv, sätta mig själv på läktaren, plocka fram nycklarna till helikoptern och ge mig iväg och titta på vad som håller på att ske.
Och där, lite från avstånd, se hur stadigt ramen är satt och hur lätt det är att landa mitt i igen.
Och så få avsluta en långfredag – i precis det tempo jag ville och behövde.