Igår lärde jag mig mycket. Det tog en massa energi och kraft men det var en nyttig påminnelse. Alltför ofta hoppas jag nog innerst inne på att de flesta delar den förståelsen jag har för det som jag betraktar som min verklighet. Det som vi ofta kallar sunt förnuft (som jag ju egentligen inte tror finns, men det kan vi ta nån annan gång) Och det som är viktigt, och förståndigt. Många gånger så visar det sig att det inte är så. Så kan jag konstatera det och gå vidare. Dock så händer det nån gång att någons beteende och tankar är så utanför det jag faktiskt kan greppa och förstå att jag för en stund landar i ett limbo – där jag behöver sortera känslor och tankar. Och det hände just igår.
Så här ett litet försök att helt neutralt beskriva en händelse som var allt annat än neutral.
I en relativt liten grupp av personer så har något överenskommits. Inga stora beslut. Inga stora förändringar i sikte. En relativt liten justering. Dessutom väldigt tillfällig. För att många har ett behov av att stärka sin kompetens inför ett för oss viktigt uppdrag. En person bestämmer sig dock för att luta sig emot att det finns stadgar som talar emot, ett i stort sett, majoritetsbeslut, som har tagits för gruppens bästa. I god tro, vill jag påpeka. Förslaget som kom att betraktas som ett beslut handlade om att flexibelt med kort varsel möta ett behov och lösa en utmaning. Utan att gå in på några detaljer som egentligen kan betraktas som petitesser så landade jag i stora frågor och kanske lika stora försök till förståelse av någon annans obegripliga (och på en nivå intressanta) sätt att tänka.
Jag är absolut för lagar, regler och förordningar. Tror inte på laglöshet och anarki. Jag är den första att inte köra över heldraget eller mot rött. Det kan vara både farligt och oansvarigt. Det jag tror på är flexibilitet att kunna justera och förändra så att inte just reglerna sätter sig över de möjligen överordnade intentionerna och ramarna kring det som sker och kanske måste ske. Och riskera att just reglerna kommer att vara ”the tipping point” som leder till att något går fel. Om jag måste köra över dubbla heldragna linjer för att inte köra över någon eller något, så kommer jag ju att göra det utan att tveka. Fast det är ”fel”.
Jag fick möjlighet att rannsaka mig själv och min syn på de som står så rakt i beslut, visserligen tagna av alla, så att de besluten inte ska kunna ändras. Även om samma alla ser behov av att tänja på gränsen och expandera den ramen man har satt.
Jag fick möjlighet att fundera kring vad det betyder om det för någon verkligen är sant att A leder till B. Punkt. Som kan välja att blunda för att allt hänger ihop. Eller kanske inte ser det jag ser och vill se.
Rigiditet är motsaten till flexibilitet och efter rigiditet finns inte så många fler vägar att gå.
En klok vän sa igår att hela händelsen påminner om ett äktenskapligt gräl där den stora frågan är ”vill du ha rätt – eller vill du att det ska bli rätt??”