Det är fascinerande hur lika vi är i all olikhet. Många av de jag möter, såväl i min profession som privat har förstås lite att justera på i sitt liv. I allt från relationer till arbetssituation. I relation till vänner, grannar, partner, chefer, medarbetare, barn. En obalans som kan vara allt från nästan omärkbar till att orsaka påtagliga konsekvenser. I arbetssituationer pratar vi om överbelastning, stress, otydliga ramar mm. I relationer om hur jag väljer att bli mött. Allt som oftast landar detta något ofta i någon mån av oförmåga att sätta gränser.

Att sätta gränser kan låta dramatiskt, och det kan det vara. Men kan vara ett betydligt mer subtilt ”work-in-progress”.

För mig består fascinationen av att oavsett ingångsläge i de samtal jag har för att vara den vindpusten som får tillbaka någon på rätt spår, så landar vi just alltid i en eller annan fas just i denna gränssättning.

Vem är du? Den som säger Ja tack till allt? Nej tack till allt? Landar allt på jobbet på ditt bord? Är det du som alltid har julmiddagen? Vem ska fixa barnens skolfest. Och så var det möte i bostadsrättsföreningen igen. Vad tackar du ja till? Jobba för mycket? Äta för mycket? Dricka för mycket? Eller är du den som såväl äter för lite, tränar för lite, sover för lite, umgås för lite? Vad säger du ja vs nej till. Sätter du gränsen för långt ut? För nära inpå?

Var går din gräns för vad andra får säga till dig? Hur andra får agera gentemot dig? Och vad gör det med dig? Har du ens funderat över dina gränser? Har du satt den? Det jag upptäcker gång efter gång är att när du sätter denna osynliga gräns så kommer andra att veta att den finns där. Utan att du behöver flagga den. Är din gräns satt, så kommer den att definiera dig. Och du kommer att visa dig vara tydlig där du förut tillåtit suddighet.

Jag hade för en tid sen en spännande diskussion med en grupp människor om var ”jag” slutar och var ”du” börjar. Jag föreslog huden, och diskussionen kom att handla om aura och utstrålning, och den plats som var och en verkligen tar. Klart att jag är medveten om mina olika ”gränser” och att jag inte bara är en förpackning till mitt jag. Hur som helst, i ett perspektiv är det ju ändå så att jag slutar där min kropp slutar. Där är det jag, och enbart jag, som tar ansvar för mig, mina åsikter, mina känslor, tankar, ord. Jag tar ansvar för mig! Och du för dig! Och med medvetenheten om hur mitt ”utvidgade” jag kan påverka andra så tänker jag att det är ännu viktigare att vara medveten om vilken plats jag tar. Är den min? Tar jag från någon annan? Har de välkomnat mig till mitt extra utrymme? Eller definierar jag någon annans gränser utan att vara inviterad?

Så igår, när jag än en gång pratade med en person om balansen mellan ”jag vs du” så illustrerade jag tankarna. Nu är inte teckning min bästa gren – så jaget blev väldigt likt en pepparkaksgubbe! Och på vägen hem på flyget så tänkte jag att det kanske är så det är.

Vi komma, vi komma från pepparkakeland. Vi är skapade i vår form, som ju ser lite olika ut. Det doftar gott, ser fint ut, gubben är mycket smakfull och har en krispig struktur. Så kan det vara, men när formen tas bort från plåten så är det ju ändå formen som skapat gubben där. Formen har definierat mitt jag, och gett mig den tydlighet som underlättar för både mig själv och andra. Låt just den gränsen få vara intakt och inte naggas för mycket och för ofta i kanten.

Så kan det vara – eller så var jag bara ovanligt hungrig på vägen hem…