Nu var det dags att förbereda ett litet föredrag på fredag. Jag har valt att prata om ett paradigmskifte.
Så sitter jag här och formulerar mina tankar, vad är det jag egentligen vill säga? Jag har reflekterat över hur ofta vi fortsätter att göra något vi alltid har gjort och ändå förväntar oss att något annat ska ske. Något nytt och överraskande – som ett oväntat svar på den identiska fråga som ställts om och om igen. Jag tänker och tror att det är vanligt. Möjligtvis kan man efter ett tag i bästa fall justera en aning på något litet, ni vet som de som pratar l å n g s a m m a r e eller med högre volym när nån inte verkar fatta och så hoppas man på underverk. Som kommer eller kanske inte kommer. Jag tänker också på hur ofta vi kanske egentligen sitter på svaren, och aldrig ställer oss själva rätt frågor. Eller frågor över huvud taget. Och jag funderar på vad som händer om jag faktiskt bestämmer mig för att ställa de oställda frågorna.
Idag, i vårt samhälle, och i den stora världen där ute, händer och sker det mycket som de flesta av oss inte tycker är helt ok. Det finns alltför starka strömningar av främlingsfientlighet och vi förstör otvetydligt vår miljö på mer än ett sätt. Ändå verkar det som om poletten inte riktigt vill trilla ner. Det är lite som om att förståelsen har begränsats. Om vi tänker på miljön, så tycker i alla fall jag mig ha hört att de som vet ”mest och bäst” tvistar om hur det egentligen är! Leder A till B. Eller kommer B egentligen före A. Eller finns det inga bokstäver överhuvudtaget som påverkar varandra. Eller är det så att det är så minimalt att det ändå inte går att se, mäta, höra eller känna.
Vad i oss, stoppar oss då från att ställa andra frågor? Jag funderar på Einsteins kloka ord att det inte går att lösa ett problem med det som ursprungligen skapade det. Om vi har skapat miljöförstöringen hur ska vi kunna se hur just vi också ska sudda ut det som vi varit delaktiga i.
Och så tänker jag att förståelsen som är linjär, endast kan leda i en riktning. Det är ju liksom själva idén och formen av en linje. Och så vad som händer när den leder fram till det som är fel. Måste man börja om från början då, med samma eller en annan linje och hoppas att sträckningen kanske kan vara lite annorlunda. Och att denna linjära förhoppning kan leda någon annanstans…
Eller är det bättre att backa lite och se hur allt hänger ihop, hur det som kanske redan finns kan läggas i en annan form. Skapa om något. Och inte ens ”think outside the box” tänker jag . Skit i boxen. Den har funnits där alltför länge. Tänk!